Pennan & Svärdets vetenskapsredaktör Jan Waernberg har valt ut de tio roligaste flygplanen som har använts av svenska flygvapnet under åren.

 

1. Jaktflygbåten Macchi M.7 med krut i

Det italienska dubbeldäckade planet Macchi M.7 var något så ovanligt som ett kombinerat jaktplan och flygbåt som kunde starta och landa på vatten. Ursprunget låg i flygbåten Macchi-Nieuport M.5 baserat på den österrikiska flygbåten Löhner. Med två kulsprutor kunde flygbåten faktiskt ta upp kampen mot de snabba österrikiska jaktplanen Phönix och flygbåten uppskattades av de italienska jaktflygarna liksom av ett amerikanskt jaktförband med samma typ. Efter kriget byggdes en snabb tävlingsmaskin M.7 med 250 hk Isotta-Fraschini V6-motor som gav en fart på 287 km/h och med vilken Italien 1921 vann Schneider-pokalen för sjöflygplan. Marinens flygväsende hade från Italienska staten som gåva erhållit en Macchi M.8 och en Savoia S.13 och arméflyget blev nu intresserade av amfibiejaktplanet. I juli 1921 levererades fyra M.7 avsedda för en krigsmobiliserad jaktgrupp vid Bodens fästning. I fredstid flögs de mest på sjön Roxen invid Bergs slussar. Planet blev aldrig populärt då det stänkte vatten över piloterna. Sjön Roxen och Bodträsket var nog betydligt kallare än Medelhavet...

Jaktflygbåt Macchi M.7

Macchi M.7:

Motor: Isotta-Fraschini, 250 hk, skjutande propeller
Toppfart: 220 km/h
Besättning: 1 man
Längd: 8,10 m
Höjd: 2,95 m
Spännvidd: 9,95 m
Max startvikt: 1 080 kg
Beväpning: 2 x 8 mm fast framåtriktade ksp
Antal i tjänst: 4 stycken

 

 

2. Tummelisan – lade sig gärna på rygg

1919 hade arméflygets förste chef lyckats köpa in ett antal Thulin A-motorer till ett förmånligt pris. Arméflygaren Gösta von Porat funderade lite på möjligheterna och föreslog att man i egen regi skulle tillverka ett mindre ensitsigt övningsplan, som skulle komplettera det större och tvåsitsiga skolplanet Albatros, försett med dubbelkommando. von Porat skissade på ett första utkast. Flygingenjör Henry Kjellson slutförde sedan projektet. I juni 1920 var prototypen klar. Planet var av konventionell typ byggt i trä och täckt med duk samt visade sig ha utomordentliga flygegenskaper. Utöver prototypen tillverkades därefter 16 plan i två serier. Konstruktörerna hade döpt planet till Tummeliten, men planet krävde ett känsligt motorhandhavande vid körning på marken samt vid landning.  Planet hade en tendens att lägga sig på rygg, vilket renderade planet istället namnet Tummelisa eller bara Lisa. Vid det sammanslagna flygvapnets tillblivelse 1 juli 1926 övertogs elva exemplar av flygplanet som nu fick beteckningen Ö 1 (Övningsplan 1). Ett flygplan är bevarat på Flygvapenmuseum. Ett annat, sentida replikaplan, har byggts och flygs av Mikael Carlsson.

FVM Tummelisa

FVM Tummelisa:

Motor: roterande 9 cyl Thulin A, 90 hk
Toppfart: 146 km/h
Besättning: 1 man
Längd: 5,47 m
Höjd: 2,34 m
Spännvidd: 7,80 m
Max startvikt: 552 kg
Beväpning: ingen
Antal i tjänst: 16 stycken

 

 

3. Dronten – utdöd men i högsta grad levande

Klumpigt, kompakt – men långlivad. Våren 1919 inbjöd Dagens Nyheter och Svenska Aeronautiska Sällskapet två österrikiska piloter, Edmund Sparmann och Max Perini med var sitt plan för att visa upp dessa i avancerad flygning, där de svenska piloterna låg långt efter. Perini flög det ensitsiga jaktplanet Phönix D.III som också köptes in eller byggdes på FMV som Phönixjagaren och senare J 1 i flygvapnet. Sparmann flög det tvåsitsiga arméspaningsplanet Phönix C.I. som började levereras 1921. Den ursprungliga Heromotorn på 230 hk var nu ersatt av tyska Benzmotorer på 220 hk och med större vikt. FMV hade ett omfattande arbete för att konstruera om planet för den tyngre motorn. Dronten – vars namnfader var Gösta von Porat – blev dock en alltigenom lyckad konstruktion, och de var i tjänst fram till 1935 med beteckningarna E 1 (E = eskort) och E 2 samt som övningsplan Ö4 och Ö5 i flygvapnet. E 2 var den sista serien och hade då försetts med 300 hk Hispanomotorer och var 30 km snabbare än E 1! E 2 fick i flygvapnet beteckningen A 1. Typen användes som spaningsplan och avancerat övnings- och attackplan.

 FMV Phönix E 1, E 2 Dront

 FMV Phönix E 1, E 2 Dront:

Motor: Benz 220 hk
Toppfart: 154 km/h
Besättning: 2 man
Längd: 7,51 m
Höjd: 2,98 m
Spännvidd: 11 m
Max startvikt: 1 340 kg
Beväpning: 2 x 8 mm ksp
Antal i tjänst: 27 stycken

 

 

4. B 4 Hawker Hart – störtbombplanet som inte var ett störtbombplan

I början på 1930-talet stod det klart att precisionen med dåtida bombsikten lämnade mycket att önska. Den unge flygaren Björn Bjuggren mindes en film om amerikanska störtbombförsök mot utrangerade fartyg, ett anfallsförfarande som lika väl kunde användas mot olika punktmål till sjöss och till lands. I samband med de pågående diskussionerna om det nya försvarsbeslutet och flygvapnets framtida sammansättning beslöts sträva mot två olika bombplanstyper, medeltunga och lätta med störtbombplan. I december 1932 inköptes fyra exemplar av Hawker Hart, en typ som tillverkades i flest antal i Storbritannien 1928–1936 och som fick den något missgivande flygvapenbeteckningen S 7. Efter utprovning av typen i störtbombfällning konstaterades att resultaten var så pass positiva att man nu beslöt använda typen som bombplan med beteckningen B 4. Hawkers flygtekniker som fick övervara några av proven lär ha varit förfärade, då de menade att typen inte var konstruerad för de krafter planen utsattes för under störtbombanfallen. Svenskarna kunde försäkra att planet var så starkt konstruerat att det klarade påfrestningarna. Typen användes i finska vinterkriget 1939–1940 men kom under 1940 att helt ersättas av det nya och betydligt modernare amerikanska störtbombplanet B 5 och den nya SAAB B 17.

ASJA/Götaverken/FMV B 4 Hawker Hart

ASJA/Götaverken/FMV B 4 Hawker Hart:

Motor: Nohab My VIIA, 560 hk
Toppfart: 260 km/h
Besättning: 2 man
Längd: 8,56 m
Höjd: 3,15 m
Spännvidd: 11,35 m
Max startvikt: 2 070 kg
Beväpning: 2 x 7,9 mm ksp 200 kg bomber
Antal i tjänst: 45 stycken

 

 

5. SAAB J 21 - Den flygande tvestjärten – endast fyra likar i världen!

Redan 1941 hade SAAB i Linköping funderat på ett jaktplan med en för sin tid okonventionell utformning med noshjulsställ, dubbla stjärtbommar och luft- och vätskekyld motor samt kraftfull beväpning i nosen. Strax före krigsutbrottet hade tre liknande konstruktioner sett dagens ljus, två i Nederländerna (De Schelde S.21 och Fokker DXXIII), ett i Ungern (Marton XV-01) och efter krigsslutet fick man också erfara att ett liknande projekt hade tagits fram i Japan. Flygvapnets flygfält började dessutom allt mer erhålla permanentade start- och landningsbanor som medgav en tryggare trafik året runt, inte minst under vinterhalvåret. Den koncentrerade beväpningen i nosen medförde även att planet blev en stabil vapenplattform och lätt för piloten att rikta in sig mot målet. J 21 blev dessutom det första jaktplanet i världen försett med en fungerande katapultstol. Planet kom sedan att byggas om till readrift i samband med framtagningen av J 29 Flygande Tunnan. Båda versionerna med kolv- och reamotor användes även som attackplan, A-21. Trots problem med kylningen av motorn vid markstart av motorn upplevde piloterna båda versionerna som lättflugna.

SAAB J 21A

SAAB J 21A:

Motor: SFA/DB 605B på 1 475 hk
Toppfart: 640 km/h
Besättning: 1 man
Längd: 10,45 m
Höjd: 4,0 m
Spännvidd: 11,6 m
Max startvikt: 4 150 kg
Beväpning: 4 x 13,2 mm ksp + 1 x 20 mm akan
Antal i tjänst: 297 stycken

 

 

 

 

6. Tp 82 - Vickers Varsity – ”det flygande piggsvinet” - flygvapnets phulaste plan?

1952 sköt det sovjetiska flygvapnet ned två svenska flygplan som användes för signalspaning men också för övervakning i Östersjön av främst sovjetisk fartygstrafik. I samband med inköp av nattjaktplanet J 33 DH 112 Venom NF 2 gavs möjlighet att inköpa en Vickers Varsity, som levererades i januari 1953 och fick FV-beteckningen Tp 82 och registreringsnumret 82001. Planet, som kom att ersätta den nedskjutna DC-3:an/Tp 79, var i tjänst fram till 1973, då den ersattes av TP 85 Caravelle. Vickers Varsity, som flögs första gången i december 1952, var en direkt utveckling av trafikflygplanet Vickers Viking samt dess militära transportversion Valetta. Varsity användes främst av RAF för utbildning av piloter och besättningar på bombflygplan, och i det stora lastutrymmet under flygkroppen kunde bomber hängas upp. Den rymliga flygkroppen gav goda möjligheter till installation av olika slag av avlyssningsapparatur och sensorer, och med alla sina antenner fick den av lättförklarliga skäl öknamnet (flygande) Piggsvinet. Men vackert var planet inte! Det enda inköpta exemplaret finns bevarat på Flygvapenmuseet.

Tp 52 Vickers Varsity

Tp 52 Vickers Varsity:

Motor: 2 st Bristol Hercules 264 luftkylda slidventilmotorer på 1 950 hk vardera
Toppfart: 460 km/h
Besättning: 4 man + 5-10 man signaloperatörer
Längd: 20,4 m
Höjd: 7,3 m
Spännvidd: 28,8 m
Max startvikt: 17 025 kg
Beväpning: ingen
Antal i tjänst: 1 stycken

 

 

7. SAAB  J 29 Flygande Tunnan – vaggande anka på marken men fullfjädrad örn i luften

På marken, vaggande som anka – eller skadeskjuten kråka – med ett infernaliskt visslande motorljud, ingav SAAB readrivna jaktplan inget förtroende alls. Men väl uppe i luften blev planet en veritabel, kraftfullt bestyckad örn väl i klass med stormakternas flygplan. Baserat på tyska vindtunnelprov med svepta vingar och De Havillands jetmotor Ghost på 2 000 kp utvecklades J 29 som redan 1946 ansågs klara farter på över 1 000 km/h. Jaktplanet – liksom den obestyckade spaningsversionen S29C – provades i Kongo med god framgång. Planet flögs första gången 1948, togs i förbandstjänst från 1951 och var i aktiv förbandstjänst fram till hösten 1967. Den sista flygningen ägde rum i augusti 1978.
Ett museiflygplan är idag i luftvärdigt skick.

SAAB J 29F

SAAB J 29F:

Motor: SFA RM2B på 2 270 kp dragkraft
Toppfart: 1 060 km/h
Besättning: 1 man
Längd: 10,227 m
Höjd: 3,75 m
Spännvidd: 11 m
Max startvikt: 8 375 kg
Beväpning: 4 x 20 mm akan m/47, Rb 24, jakt- eller attackraketer
Antal i tjänst: 585 stycken

 

 

8. J 34 Hawker Hunter – pilotens dröm och mekanikerns mardröm

J 34 Hawker var ett vackert plan med goda flygegenskaper. Det var också ett av de första brittiska jaktplanen med pilformad vinge. I väntan på leverans av J 35 Draken behövde flygvapnet få in en modern ersättare för att bekämpa flygplan på hög höjd. Prototypen flög första gången 1951 och 1955 hade över 500 flygplan levererats till RAF. Sverige blev ett av de första länderna som fick denna typ. Kontrakt tecknades 1954 och följande år kom det första exemplaret till F 18 Tullinge söder om Stockholm. Totalt levererades 120 J 34 som användes av F 18, F 8 Barkarby, F 9 Säve samt F 10 Ängelholm. De fyra automatkanonerna med 30 mm kaliber satt i ett upp- och nedsänkt vapenpaket under cockpit som underlättade omladdning snabbt. Oaktat detta var åtkomsten av många tekniska system relativt omständigt, en benägenhet många brittiska plan delade med varandra.

J 34 Hawker Hunter

J 34 Hawker Hunter:

Motor: RR Avon RM 5B med 3630 kp dragkraft
Toppfart: 1 150 km/h
Besättning: 1 man
Längd: 13,99 m
Höjd: 4 m
Spännvidd: 10,26 m
Max startvikt: 8 320 kg
Beväpning: 4 x 30 mm akan, 2 x Rb 24
Antal i tjänst: 120 stycken

 

 

9. SAAB A 38 - B3LA – en gökunge som bidde en tummetott

I mitten av 1970-talet väcktes idén och frågan om ett flygplanssystem som var tänkt att i början av 1990-talet ersätta Viggen-systemet och skol/lätta attackplanet Sk 60/SAAB 105. Det såg dock mörkt ut för svensk flygindustri vid denna tidpunkt och risken var stor att politikerna skulle lägga ner SAAB i Linköping. Två alternativ övervägdes, A 20 och B3LA. Flygplanssystemet A 20 förordades i 1974 års försvarsutredning och skulle vara en vidareutveckling av JA 37 Viggen. B3LA skulle utvecklas som ett flygplanssystem ämnat som attackflygplan och skolflygplan.

Själva utvecklingskostnaden för A 20 beräknades till en lägre kostnad än till dess systerprojekt, B3LA. Dock så beräknades drift- och underhållskostnaderna för A 20 till en högre kostnad än B3LA, detta på grund av att A 20 skulle bli tre gånger tyngre och förbruka tre gånger så mycket drivmedel per flygtimme än B3LA. Själva utvecklingsarbetet av A 20 ansågs vara betydligt mindre än för B3LA, beroende på systerskapet med AJS 37 Viggen, bortsett från den radar som var tänkt att användas på A 20. A 20 lades dock ner till förmån för Saab 39 Gripen, utan att någon prototyp byggts. Flygegenskaperna för A 38/B3LA skulle ungefär ha varit i paritet med Saab 29. Lastkapaciteten något lägre än för Viggen. Projektet lades ner 1979 till förmån för Saab 39 Gripen, utan att någon prototyp byggts färdig. Projektet var delvis ett samarbete med Aermacchi. När Sverige drog sig ur projektet hittade Aermacchi en ny partner i brasilianska Embraer och deras flygplan AMX är till stor del byggt på grundkonstruktionen från B3LA. Endast en mockup byggdes som finns bevarad vid Flygvapenmuseum.

SAAB A 38/Sk 38, B3LA

SAAB A 38/Sk 38, B3LA:

Motor: 1 st Rolls-Royce Spey 807
Toppfart: 914 km/h (AMX-data)
Besättning: 2 man
Längd: 12,82 m
Höjd: 4,83 m
Spännvidd: 9,7 m
Max startvikt: 17 025 kg
Beväpning: 30 mm Oerlikon (JA 37); 2 x Sidewinder; 3 800 kg bomblast, Rb 15, attackraketer
Antal i tjänst: -

 

 

10. SAAB JAS 39 Gripen – Sagodjuret som blev en fullträff

Skulle SAAB kunna ta fram en modern ersättare till J 35 Draken och JA 37 Viggen efter debaclet med B3LA-projektet? I juni 1980 anslog regeringen medel till projektering av ett nytt militärt flygplansystem och fram till 1982 togs planen fram på det nya planet som skulle ersätta Viggen omkring 1990. Leveranser till flygvapnet påbörjades i juni 1993 till F 7 på Såtenäs som blev ansvarigt för iståndsättning för JAS-systemets taktiskt operativa och strategiska användning.  Under en kort tid opererade F 10 med JAS 39A innan flottiljen lades ner 2002, varefter F 21 på Kallax och F 17 på Kallinge som huvudoperatörer av systemet med ansvar för incidentberedskapen (bland annat på Visby på Gotland) samt två krigsförbandsdivisioner vardera, vilka kom att sättas in i spaningsuppgifter under Libyenkriget 2011.

I juni 1995 kom brittiska British Aerospace att få ansvaret för marknadsföring av JAS-planet på den internationella marknaden. Länder som opererar med JAS 39 förutom Sverige är: Sydafrika, Tjeckien, Ungern, Thailand och Storbritannien(testpiloter). Gripen har visat i en rad samövningar att man med sin yttäckande och samverkande radar har en AWAC:s kapacitet som ger stort taktiskt övertag mot andra flygplan, och även planets lilla radarsignatur ger ett övertag i radardueller på långa avstånd. Att anskaffningskostnaden och timkostnaden per flygtimme ligger långt under stormakternas flygplan har inneburit en väsentlig försäljningsframgång.

SAAB JAS 39 A/B Gripen

SAAB JAS 39 A/B Gripen:

Motor: 1 st Volvo Aero RM12 (utvecklad GE F404-GE400) 8400 kp dragkraft
Toppfart: Mach 2
Besättning: 1 man
Längd: 14,9 m
Höjd: 4,5 m
Spännvidd: 8,4 m
Max startvikt: 12 700 kg
Beväpning: 27 mm Mauser; Rb 74, Rb 75, Rb 99, Rb 15F, Meteor, IRIS; total lastförmåga 3 600 kg
Antal i tjänst: 204 st (planerat); 247 byggda

 

 

GILLADE DU ARTIKELN?

Visa din uppskattning genom att dela artikeln. Ju fler som delar desto fler artiklar lägger Pennan & Svärdets redaktion upp på webben!

Använd delningsknapparna här nedan!

Mer från Pennan & Svärdets kuriosakabinett

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!