Första världskriget är knappast känt för att ha fostrat stora generaler. Orsaken till detta är dock att vi i eftervärlden tenderar att endast se den stagnerade västfronten där en general kunde vara nog så skicklig, men likväl mötas av motgångar och åter motgångar.

På den livligare östfronten fanns det ett helt annat utrymme för härförare att uppvisa taktisk och operativ finess. Exempelvis var det här möjligt att använda sig av kavalleri och för den delen även att genomföra både flankanfall och inringningsslag – något som snabbt blev okända fenomen på västfronten. Därför är det kanske inte så förvånande att en av världskrigets mest framgångsrika generaler var August von Mackensen vars lagrar vanns på just östfronten. På fotografierna ser man en man som ser ut att höra hemma i 1800-talet. Bakom en stram mustasch ses falkliknande ögon och oftare än inte bär han även en husarmössa på huvudet. Man ska dock inte stirra sig blind på utseendet för under den dödskalleprydda mössan återfanns ett både aktivt och modernt sinne – i varje fall när det gällde militära spörsmål. Här kommer hans bedrifter.

 

von Mackensen till undsättning

Tysklands generalstabschef Erich von Falkenhayn beslöt 1915 att genomföra en offensiv mellan bygderna Gorlice och Tarnow vars huvudsyfte var att avlasta de sviktande österrikarna.  Det som följde var ett exempel på Tysklands oöverträffade förmåga att förflytta män och materiell snabbt. von Falkenhayn bad kaisern om tillstånd för anfall den 13 april och redan 2 maj hade fem kårer organiserats till tyska 11. armén som därtill innehöll veteranförband och artilleri från västfronten. Chef för denna styrka blev August von Mackensen som till sin hjälp fick den smått geniale stabschefen Hans von Seeckt. De två kom snabbt att bilda en av världskrigets mest framgångsrika arbetsrelationer. 

August von Mackensen

 

 

Elden vid Gorlice

Det som sedan drabbade ryssarna 2 maj 1915 kom att bli inledningen på ett av första världskrigets största genombrottslag och även en av Rysslands mest svidande förluster någonsin. Herrarna von Mackensen och von Seeckt tog i alla praktiska hänseenden västfrontens industrikrig till östfronten. Ryssarna hade hunnit vänja sig vid österrikarnas loja och sporadiska artilleribeskjutning, men mötte nu någonting helt annat – eldgivning som vetenskap. Resultatet blev en nästan total rysk kollaps som von Mackensen utnyttjade till fullo. Ryssarna gavs ingen andrum och alla försök till organiserat motstånd krossades med tungt artilleri.

von Mackensen och von Seeckt

 

 

Polen erövras

Snabbt kom Gorlice-Tarnowoffensiven att uppfylla och överträffa sina mål och det ryska sammanbrottet var så totalt att det enda som hejdade tyskarnas anfall var att de sprang ifrån sin egen logistik. Detta ledde till att den efterföljande sommarens och tidiga höstens strider kom att få något av ett start-stoppmönster. Modellen löd att tyskarna inledde anfall, slog igenom illa organiserade ryska linjer, tog tiotusentals fångar, sprang ifrån sin logistik för att sedan invänta artilleri och förnödenheter alltmedan ryssarna försjönk i en allt vildare reträtt. När offensiven så började närma sig den ryska gränsen hade det hela slutat med en förkrossande tysk seger. Ryssland hade varit tvunget att ge upp Polen samt förlorat omkring 2 miljoner man.  På bilden småfrusna tyska soldater i östfrontens löpgravar. Pickelhuvorna de har på huvudet kom att ersättas först 1916 mot den i dag både väl- och ökända tyska stålhjälmen. Deras motståndare ryssarna förärades aldrig med hjälmar utan utkämpade hela kriget på östfronten i tygmössor.

 Gorlice-Tarnowoffensiven

 

 

 

 

 

von Mackensen skickas mot serberna

För von Mackensen var kriget dock allt annat än över. Redan i oktober 1915 skickades han söderut för att krossa Serbien. Kriget mellan Serbien och Österrike-Ungern hade varit världskrigets tändande gnista, men trots att ett imperium stått mot en fattig bondenation hade de tre österrikiska offensiverna mot serberna främst resulterat i höga förluster och ett skadeskjutet österrikiskt anseende. von Mackensen som blivit befordrad till fältmarkskalk fick kommandot över tyska, österrikiska och bulgariska styrkor som nu skulle krossa det lilla uppstudsiga kungariket. På bilden Tyska befälhavare i Serbien 1915. Här återses bland annat von Mackensen (längst till vänster), von Falkenhayn (längst till höger) och von Seeckt (tredje mannen från vänster). De tre herrarna skulle träffas igen i Rumänien där den då degraderade von Falkenhayn fick ansvar för att anfalla från väster.

von Mackensen mot serberna

 

 

”Här vilar serbiska hjältar”

Detta skedde snabbt och effektivt och von Mackensen lyckades inta den serbiska huvudstaden Belgrad redan efter två dagars anfall. Han var dock så pass imponerad av serbernas motstånd att han lät upprätta en sten över sina stupade fiender med inskriptionen ”Här vilar serbiska hjältar” – en gest som har få motsvarigheter i krigshistorien. Oavsett så var det litet serberna kunde göra mot de tyska hammarslagen. Dess armé hade aldrig varit talrik och kunde alls inte stå emot det anfallstempo och den eldkraft som tyskarna förde till Balkan. På bilden serbiska armén flyr mot kusten. Delar av armén skulle lyckas evakueras för att återbildas och utrustas av ententen. Den serbiska civilbefolkningens lidande kom under åren av krig och ockupation att bli oerhört. I relativa tal var det Serbien som förlorade flest medborgare av alla stridande nation under första världskriget.

Serbiska armén flyr mot kusten

 

 

von Mackensens multinationella armé

von Mackensen kom att visa sig vara utmärkt skicklig när det gällde att föra kommandot över multinationella arméer. Han uppskattade Balkans kök, hade god kontakt med sina bulgariska allierade och när det gällde österrikarna besatt han något som många andra tyskar saknade – takt och tålamod. von Mackensen förstod helt enkelt – vilket inte alla tyskar gjorde – att framgångsrik koalitionskrigföring krävde övertalning snarare än befallningar. Detta skulle komma väl till pass år 1916 då Rumänien förklarade Österrike-Ungern krig. På bilden bulgariska stormförband klipper taggtråd i Rumänien. Bulgarernas del i första världskriget är i dag förhållandevis okänt. De spelade dock en relativt viktig roll i krigen på Balkan och von Mackensen anförde ofta bulgariska soldater.

Bulgariska stormförband klipper taggtråd i Rumänien

 

 

Rumänien krossas

Rumänernas obekymrade krigsförklaring hade nämligen inte tagit höjd för att de kunde bli angripna från flera håll samtidigt. Deras huvudarmé befann sig i väster och von Mackensen beslutade därför att angripa i söder. Här återfanns Turtucaia och dess, enligt rumänerna, ”ointagliga” fästningar. Rumänerna gjorde diverse storvulna proklamationer om att Turtucaia skulle bli ”östfrontens Verdun”. Fyra dagar senare hade von Mackensen tagit både Turtucaia och 25 000 rumänska krigsfångar. Väl ute i det öppna slog von Mackensen på djupet på ett sätt som utvecklats och förfinats under hela hans tjänstgöring på östfronten. Istället för att angripa befästa punkter gick hans soldater runt dem vilket ledde till kaos och anarki bland rumänerna då de visade sig oförmögna att hålla reda på de anfallsglada tyska divisionerna. När året 1916 gick mot sitt slut så hade tyskarna erövrat nästan hela Rumänien. På bilden Kejsare Wilhelm II besöker von Mackensens stab, och hälsar på von Mackensen och von Seeckt.

Kejsare Wilhelm II besöker von Mackensens stab

 

 

95 år, 5 riken

von Mackensen spenderade resten av kriget som chef för de tyska ockupationsstyrkorna i Rumänien. Mot krigsslutet sträckte han vapen för den franska Salonikaarmén och kom ur krigsfångenskapen 1919. Under kriget hade han dekorerats med så många medaljer att kaisern helt sonika slutat ge honom nya och istället uppkallat en slagskeppsklass efter honom. Dog gjorde han 8 november 1945, 95 år gammal. Mot slutet av sitt liv hade han fått smeknamnet ”den siste husaren”, närvarat vid kaiser Wilhelm II:s begravning 1941, å ena sida prisat Adolf Hitlers politiska ledaregenskaper, å andra sidan oroat sig för att den tyska arméns heder släpades i smutsen under Polenfälttåget 1939. Han kunde se tillbaka på en av första världskrigets mest framgångsrika karriärer. Från att ha börjat som kårchef vid Tannenberg 1914 hade han kommit att anföra multinationella koalitionsarméer under genomförandet av några av krigets mest lyckade offensiver. På bilden August von Mackensen i sin svarta husaruniform tillsammans med Adolf Hitler 1935.

August von Mackensen tillsammans med Adolf Hitler 1935

 

 

 

GILLADE DU ARTIKELN?

Visa din uppskattning genom att dela artikeln. Ju fler som delar desto fler artiklar lägger Pennan & Svärdets redaktion upp på webben!

Använd delningsknapparna här nedan!

Mer från Pennan & Svärdets kuriosakabinett

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!