Hitler hade en politisk vision om att Tyskland behövde ”Lebensraum”, mer land, och han ansåg att detta fanns i öster, vilket ledde till operation Barbarossa den 22 juni 1941. Alla som ville veta mer om Tysklands ledares visioner kunde låna Mein Kampf på närmaste bibliotek i Tyskland och där läsa om dem. Alla trodde inte Hitler menade allvar utan att det gick och resonera med honom, se München 1938 där den brittiske premiärministern Neville Chamberlain efter avtalet med Hitler sa: I believe it is peace in our time”. Någon annan kommer kanske säga samma sak inom kort. Redaktionen på Pennan & Svärdet har valt ut sju sovjetiska vapensystem som överraskade tyskarna under operation Barbarossa 1941.

 

 

 

En nästan 50 tung bjässe

Tyska pansarsoldater ur 6. pansardivisionen med sina Panzer 35(t) och Panzer IV – stridsvagnar stöter samman med tunga KV-vagnar på morgonen den 24 juni 1941. Det var 6 till 7 vagnar som obekymrat åkte runt bakom tyskarnas linjer. Detta trots att pansardivisionens pansarregemente öppnade eld med allt de hade så hände inget. Till och med en 15 cm haubits öppnade direkteld på kort avstånd mot en KV-vagn, men stålmonstret verkade bara ruska på sig och körde vidare framåt mot pjäsen. Kanonbesättningen flydde i panik medan KV-vagnen helt enkelt körde över deras pjäs. I det sovjetiska pansarvapnet 1941 fanns ett stort antal olika stridsvagnsmodeller där KV-1, KV-2 och T-34 var de vagnar som tyskarna oroade sig mest för.

Tunga KV-1 vagnar i centrala Leningrad 1941

KV-1 vagnen var den tunga vagnen som vägde nästan 48 ton, det kan jämföras med tyskarnas tyngsta vagn 1941 som vägde 21 ton. Beväpningen på KV-1 var en 7,6 cm kanon, precis som T-34 hade. Vagnen hade eldkraft och pansarskydd. Drygt 3 200 KV-1 vagnar byggdes innan vagnen togs ur produktion 1942. På bilden tunga KV-1 vagnar i centrala Leningrad 1941. Stridsvagnarna är förmodligen tillverkade av Kirovfabriken i staden.

 

En ännu tyngre bjässe

KV-2 som vägde 52 ton och hade en 15,2 cm haubits som beväpning. Endast 204 vagnar byggdes och produktionen upphörde efter juni 1941. Inga varningar om vagntypen Klim Vorosjilov 2:s existens hade hunnit spridits bland de finska trupperna vid fronten. Finska krigsdagböckernas anteckningar fångar förvirringen och hopplösheten väl. I en krigsdagbok beskrivs KV-2:an som ett jättemonster, som ett hus eller en fästning av stål. Misstron spred sig bland dem som mötte pansarbesten: ”Titta pojkar, vad i helvete är det som kommer där! Det kan inte vara sant…!”

KV-2 vägde 52 ton och hade en 15,2 cm haubits som beväpning.

 

 

Andra världskrigets bästa stridsvagn?

Den sovjetiska stridsvagnen T-34:an blev en symbol för Röda armén under kriget. Drygt 57 000 vagnar producerade fram till juni 1945 och den fortsatte även i produktion några år efter kriget. När tyskarna anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 fanns det drygt 1 200 vagnar att tillgå men alla var inte redo för fronten. Den nya vagnen var revolutionerade med sitt lutande pansar och sina breda band och faktiskt stora kanon för 1941 jämfört med vad motståndarna hade.

 En utslagen T-34, via vad som verkar vara en träff på kanonen.

T-34:an var en otrevlig överraskning för tyskarna. Stabsofficeren Carl Wagener i tyska 3. pansararmén skrädde inte med orden om det egna pansarvärnet mot T-34/76 vid slaget om Moskva 1941: ”3,7 cm pansarvärnskanonen är redo för museum” . På bilden en utslagen T-34, notera vad som verkar vara en träff på kanonen.

 

 

 Bli medlem i Pennan & Svärdet

 

 

Bly i målet!

Röda armén hade 3 800 tunga 12 cm granatkastare M1938 när tyskarna anföll den 22 juni 1941. Flera av dem erövrades av tyskarna som imponerades av granatkastare så de ”tvångsenrollerade” pjäserna för tysk tjänst, 12 cm Granatwerfer 378(r). Vapnet visade även upp för Hitler som beordrade piratkopiering, produktion av 12 cm Granatwerfer 42. Den startade upp 1942. Spränggranaten för 12 cm–pjäsen vägde 15,6 kg medan tyskarnas standardgranatkastare för infanteriet, 8 cm Granatwerfer 34, hade en spränggranat på 3,5 kg.

Röda armén hade 3 800 tunga 12 cm granatkastare M1938 när tyskarna anföll den 22 juni 1941.

 

 

Sovjetiska kulsprutepistoler – symbolen för Röda armén

Redan 1925 togs det beslut av att utveckla en kulsprutepistol för lägre befäl inom Röda armén men det skulle dröja länge innan en design blev godkänd. Vapenkonstruktören Vasilij Degtjarev fick sin konstruktion godkänd sommaren 1935 som eldhandvapen i Röda armén. Dock produktionen var begränsad i antal. Den nya kpisten hade ett 35 skotts magasin. Bland Stalins närmaste män fanns de som starkt ogillande kpisten. De ansåg att det var ett polisvapen och inget för Röda armén. Produktionen avbröts i januari 1939 efter att bara drygt 4 000 PPD M1934/38 hade producerats.

Kosacker i tysk tjänst.

 

Snart blev Röda armén varse om hur effektiv en kulsprutepistol kunde vara i strid. Den finska armén med sin kulsprutepistol Suomi KP-31 under vinterkriget 1939–1940 gjorde att det gamla direktivet revs upp och order gavs om att PPD skulle anpassas för massproduktion. Medan detta arbete pågick hann drygt 86 000 PPD–M1940 tillverkas men nu med runda 71 skotts magasin. På bilden efterföljaren till PPD, PPSj, som var enklare och billigare att tillverka. Soldaterna på bilden är kosacker i tysk tjänst.

 

 

Tung nedhållande eld!

Vasilij Degtjarov konstruerade 1930 en tung kulspruta som fick namnet DK (Degtjarjov Krupnokalibernyj) och den matades från ett trummagasin med 30 stycken 12,7 mm patroner. Behovet av magasinsbyten ledde till att den ihållande eldhastigheten var låg. Vapnet fick 1938 en bandmatning konstruerad av Georgij Sjpagin och fick därmed namnet DSjK. Den nya konstruktionen visade sig vara mycket lyckad och började snabbt tillverkas i stor skala.

DSjK används än i dag runt om i världen i olika konflikter.

När operation Barbarossa bröt ut den 22 juni 1941 hade det hunnits tillverka drygt 2 000 tunga kulsprutor av modell DSjK och vid andra världskrigets slut passerade produktionen 9 000 vapen. En 12,7 mm kula väger cirka 50 gram vilket kan jämföras med 7,92 mm kula för MG 34 som väger runt 12 gram. På bilden DSjK används än i dag runt om i världen i olika konflikter.

 

 

Musik för Stalin

När kriget på östfronten bröt ut den 22 juni 1941 hade Röda armén inga salvpjäsförband redo för fronten. Men utvecklingen pågick för fullt. Under kriget mot Japan borta i Mongoliet 1939 hade 8,2 cm raketer använts monterade på flygplan. Röda armén började sätta upp salvpjäsförband med två olika typer av raketer, M-8 8,2 cm och M-13 13,2 cm, monterade på fordon, främst lastbilar. Den förstnämnda raketen hade en räckvidd på 5 kilometer medan den andra nådde 8,5 kilometer. Kärt barn har många namn och de sovjetiska salvpjäserna fick smeknamnet Katjusja av de egna trupperna medan tyskarna omnämnde dem som Stalinorglar, detta på grund av de ljud som uppstod under raketernas färd mot målet.

Sovjetiska salvpjäser med smeknamnet "Katjusja".

Den 5 juli 1941 öppnade den sovjetiska kapten Frelovs batteri eld med sina 13,2 cm raketer monterade på tunga lastbilar mot förband i armégrupp Mitt. Det var debuten för Katjusja på östfronten. Innan 1941 var över hade Röda armén drygt 550 salvpjässystem i tjänst varav två-tredjedelar var av den tyngre modellen, 13,2 cm.

 

 

 

GILLADE DU ARTIKELN?

Visa din uppskattning genom att dela artikeln. Ju fler som delar desto fler artiklar lägger Pennan & Svärdets redaktion upp på webben!

Använd delningsknapparna här nedan!

Mer från Pennan & Svärdets kuriosakabinett

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT!
Sergant Per Wallin guidar dig genom pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid. Läs mer, klicka på länken nedan!

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!